klassisk musik som att dra naglarna mot svarta tavlan.

tittade i min mapp från textkommunikationen från gymnasietiden nyss. hittade då den här texten. jag har för mig att uppgiften var sådan att man på ett gestaltande sätt skulle skriva om "min känsla till musiken". 

Mitt hjärta rusar, blodet tränger ut i varenda åder och kärl. Stråkarna skär genom min kropp. De mörka tonerna från den ståtliga basen borrar sig in i mitt inre.  Mina ögon är på helspänn och tänderna gnager sönder mina naglar.

Ett långt legato övergår så sakteliga till stackato, som att bli väckt av tusen nålar som sticker sönder min hud. En ilning går längst min ryggrad och ända ner i tårna. 

Jag kan riktigt känna lukten från den där mannen som vevar med armarna som om han vore offer för en bisvärm. Ur det blöt håret droppar salta pärlor ner på den svarta rocken. 

Cellons dova toner bryter sig nu in mitt i konstpausen och klarinetten har hamnat i målbrottet. Dirigenten viftar mer och det går att smaka blodet i hans mun. 

Håret på mina armar reser sig och de är beredda att gå ut, bort, långt bort här i från.

Hela mardrömmen övergår plötsligt till en ensam och fager flöjt. En majestät som lyfter stämningen från botten till himlen. Upp till änglarna målade med guldkant. 

Pulsen går nu så smått ner och jag sluter ögonen. Den svarta ögonlocken förvrängs snabbt till en vit duk. Det spelas ett bildspel över alla fina stunder. 

Dock stängs de härliga minnena snabbt av då grannarna bredvid smäller ihop sina händer som om de försökte döda en odödlig mygga.  Mitt huvud dunkar med deras nävar, jag reser mig och går ut. 

Ganska roligt att läsa sånt här nu i efterhand. tänka tillbaka när man satt där och försökte vara kreativ. tränga bort ångesten och bara låta pennan skriva. jag kommer riktigt ihåg hur sur jag var när jag skrev den här uppgiften. detta ämne med min absoluta hatlärare, ingen bra kombination.