praktiken har varit helt underbar. det var med vemod i stegen som jag pallrade mig tillbaka till skolan för ca tre veckor sedan. då spelade vi in filmer. undrar varför jag inte blev skådespelare. när jag väl vant mig vid att vara i skolan så var det rätt gött faktiskt. hade nästan glömt bort hur slappt det var. så nu efter tre veckor i skolan så känner jag mig ganska utvilad inför en intensiv sommar på familjeavdelningen.
som idrottande människa så har det blivit så här. jag har dragit ner på fotbollen. springer istället orientering mer seriöst. orienteringen känns kul. det är kul när jag känner att jag blir faktiskt bättre och bättre. jag kan faktiskt utvecklas. fotbollen går väl också att utveckla men där är det så små steg att det aldrig märks någon direkt förändring. inom orienteringen så finns det ju även lite enklare värdemätare som inte finns som ensam målvakt också.
att jag lagt om träningen från tidigare år och så som det är idag beror ju dels på ovan nämn men även på den matproblematik som härjar i mig. det går bättre vissa perioder och sämre i andra. det är ett komplicerat problem som är svårt att förstå sig på. jag önskar så klart att allt bara blev som jag ville och att det är bra sen. tyvärr funkar varken hjärna eller kropp så. det gäller väl antagligen att hitta någon slags kompromiss på vägen. har nu i alla fall varit på väg mot något liknande. jag upplever det inte som lika jobbigt längre. begränsningar och tvång har bleknat en aning. men det gäller att aldrig ligga på latsidan i arbetet mot något bättre. det gäller att plocka fram de rätta rösterna när den andra starka rösten romantiserar mitt vinterhalvår. den bra rösten som säger att ska du fortsätta leva så, så fortsätter du att leva med Anorexia. det är hårda ord för mig och inte något jag ännu accepterar men ibland så krävs de utomstående hjälp. det är en lång väg att vandra och jag säger som så. Ingen lösning men ett spår Inga planer men ett steg Inte där än men på väg.
