det är våren. jag vågar säga det.

i helgen har det varit tävlingar i tibro. nattävling på fredag med masstart och man nu kan kalla 8 st en massa.... det gick bra. var lite rädd. fast det är ju en del i själva grejen. att råkar man tappa bort sig så blir det extra svårt att hitta tillbaka eftersom man inte ser något. jag sprang iaf som om det gällde livet vilket resulterade i en andra plats och en grön/blå glaskula.

på lördagens medeldistans så var tanken att jag skulle förvalta den fina placering men så blev inte riktigt fallet. efter att ha tagit tre kontroller så fick min hjärna och kompass för sig att de skulle springa åt helt fel håll. det roligaste av allt när man gör sådana missar är att man får så himla bra fantasi. allt stämmer precis överens med det man ser på kartan och verkligheten. man övertygar sig så fruktansvärt bra om att man springer rätt, det går nästan inte att krossa de tankarna. kanske det beror på rutin. att de rutinerade inte bestämmer sig för att det måste vara rätt utan att de öppnar upp för att det skulle kunna vara så att man har sprungit helt fel. ja så var fallet i alla fall. ensam mitt ute på ett stort hygge stod jag ett tag och pillade mig huvudet. tillslut gav jag upp och insåg att jag är nog helt fel. sprang tillbaka samma väg som jag kom i från och hittade tillslut kontrollen. detta gjorde ju då att jag blev sist av alla 25 löpare i min klass och var ca 10 minuter efter.

på söndagen var jag ju då livrädd för att göra något liknande igen. vilket jag som tur var inte gjorde. min kusin sprang dock ikapp mig trots att hon startade sex minuter bakom. jag såg henne i ca 100 meter sen var hon borta med vinden. inte för att jag jämför mig med henne men beundrar att hon är så fruktansvärt snabb. 7,5 km på 44 minuter i terräng. det kan ni ju bita i. själv var jag ute på samma bana i 60 minuter och var dödstrött när jag kom i mål. hade även två blåsor under fötterna. samt att det var potthett som om det vore mitt under brinnande högsommarvärme.

idag var nog den segaste morgonen på länge. hjärnan vill nätt och jämt inte fatta att den skulle gå upp. tidsuppfattningen var vrickad. väckarklockan ringde 07.01 stiger då upp. plockar fram frukost och tittar på klockan och den står då på 06.50 tänker att det var ju konstigt men jaja. äter och gör mig i ordning i samma takt som vanligt och tittar på klockan igen och ser att den är 07.40 precis samma tid som alltid när min morgonbestyr är klara. på nått sätt så kände jag mig lite lurad över att tiden var så knäpp. endera hade jag tittat fel första gången (högst troligt) eller så luras kockan.

nu ska jag i alla fall snart gå och möta upp Kristin så ska vi ta en promenad bort till tingvalla hallarna för att klätterpass. det roliga med det är ju att alltid när jag tänker tillbaka på min barndom får känslan av att jag har tränat klättring. antagligen så hade jag någon inre längtan av att göra det när jag var liten så att jag faktiskt nu tänker att jag har gjort det. de enda gångerna jag kommer i håg att jag har klättrat på en klättervägg var när jag var och hälsade på farfar på hans jobb. där hade de i alla fall en klättervägg. och jag klättrade kanske två meter upp på den. en gång.

det ska bli roligt i alla fall. klätterväggen här kommer vi....

Det är tider av minisemestrar just nu. det är faktiskt väldigt skönt att hitta på saker på helgerna som inte innebär att sitta hemma i karlstad och uggla. vilket i och för sig kan vara rätt gott ibland också. idag bär det i alla fall av ner mot göteborg. jag och jens kommer att sova hemma hos kalle för att imorgon springa första riktiga individuella tävlingen för i år. johan skulle också varit med men har blivit förkyld och får ligga kvar hemma i sängen. efter att vi sprungit på lördag blir det att ta en vända på stan och kanske käka på något mysigt ställe. på söndag är det långdistans och racerfart hem till karlstad igen för att spela träningsmatch.

alltså en helg med massa roligheter. jag ska i alla fall köpa mig ett par jeans.

kram