det är våren. jag vågar säga det.

i helgen har det varit tävlingar i tibro. nattävling på fredag med masstart och man nu kan kalla 8 st en massa.... det gick bra. var lite rädd. fast det är ju en del i själva grejen. att råkar man tappa bort sig så blir det extra svårt att hitta tillbaka eftersom man inte ser något. jag sprang iaf som om det gällde livet vilket resulterade i en andra plats och en grön/blå glaskula.

på lördagens medeldistans så var tanken att jag skulle förvalta den fina placering men så blev inte riktigt fallet. efter att ha tagit tre kontroller så fick min hjärna och kompass för sig att de skulle springa åt helt fel håll. det roligaste av allt när man gör sådana missar är att man får så himla bra fantasi. allt stämmer precis överens med det man ser på kartan och verkligheten. man övertygar sig så fruktansvärt bra om att man springer rätt, det går nästan inte att krossa de tankarna. kanske det beror på rutin. att de rutinerade inte bestämmer sig för att det måste vara rätt utan att de öppnar upp för att det skulle kunna vara så att man har sprungit helt fel. ja så var fallet i alla fall. ensam mitt ute på ett stort hygge stod jag ett tag och pillade mig huvudet. tillslut gav jag upp och insåg att jag är nog helt fel. sprang tillbaka samma väg som jag kom i från och hittade tillslut kontrollen. detta gjorde ju då att jag blev sist av alla 25 löpare i min klass och var ca 10 minuter efter.

på söndagen var jag ju då livrädd för att göra något liknande igen. vilket jag som tur var inte gjorde. min kusin sprang dock ikapp mig trots att hon startade sex minuter bakom. jag såg henne i ca 100 meter sen var hon borta med vinden. inte för att jag jämför mig med henne men beundrar att hon är så fruktansvärt snabb. 7,5 km på 44 minuter i terräng. det kan ni ju bita i. själv var jag ute på samma bana i 60 minuter och var dödstrött när jag kom i mål. hade även två blåsor under fötterna. samt att det var potthett som om det vore mitt under brinnande högsommarvärme.