tänk vad fint det kan vara. ena stunden är man långt, långt nere. för att sedan komma upp igen och känna sig precis som vanligt. att hela tiden väga mellan trygghet och panik. den här tiden är så oberäknelig. det går inte att förutse vad som kommer här näst.
en så obetydlig sak kan få mig att falla. det är det här fallet som blir så otrevligt. för det innehåller så mycket. det var så mycket då och det är lika mycket nu. allt det gamla kommer tillbaka. det nya vill ha min uppmärksamhet. men jag hinner inte. det är det som är svårt. en känsla av otillräcklighet. när förnuft och känslor inte passar ihop. de är som värsta ovänner. egot vill en sak och hjärtat något annat. men att lyssna på hjärtat vore svårt. och samvetet slår mig hur det än blir. egoistisk är ju egentligen vad jag är.
jag vill inte.
jag orkar inte.
jag vill inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar