när frågorna är förstora.

det var länge sen nu. men vad spelar det för roll. för mig finns du alltid här. vi delar så mycket och tillsammans har vi kämpat oss igenom den tidens problem. du ordnade ljus i mitt mörker.du är den på min axeln som viskar i örat vad jag ska göra.

för mer än två år sedan träffades vi. du gav mig något som var helt underbart. den saknaden som fanns när du inte var hos mig var så stark. jag var lycklig i dina armar och du i mina. vi hade allt. utan hinder flög tiden förbi. livet levde och jag med.

sommaren var ljum men den började lida mot ett slut. jag mötte dig. du stod där vid min sida och står alltid där. det vet jag. du delar mina smärtor, mina sorger och min glädje. vi delar nuet. dina råd och tankar är oersättliga. utan dig och mina dagar hade varit grå.

höst och vinter tog vid. det fanns varken tid eller ork. leva vind för våg var något jag föredrog. det var kalla nätter och mina tankar blev för stora. 

där inne var ett rådande kaos och dimma. jag visste inte vad jag kände längre. jag ville inte göra dig illa. du förtjänar bara det bästa. det var ett handlande i långsam panik. 

det gick en tid. jag ville inte se och jag ville inte känna. det enda jag ville var att bara vara. det som hände. jag var ganska rädd. fast samtidigt glad. det var en konstig tid. det blev som det blev. mindre bra.

och vad göra jag nu? 

fråga mig inte. 

jag blir galen.

jag är sur. 

arg.

fast på vad?  

vet inte.

men jag kommer väl på det förr eller senare.  

det löser sig, antar jag.