jag vet faktiskt inte var jag ska göra av mig själv.
jag visste väl kanske att det skulle bli ohållbart i längden.
men det sa ifrån mycket tidigare än vad jag hade trott.
fast ändå inte.
om jag tänker efter så har det kanske vart så här länge.
ja det har det väl.
men jag brukade tåla mycket mer.
jag missbedömer mig själv.
fast om man väljer att blunda.
då är det ju klart att man inte kommer se.
och jag vet egentligen inte vad som är värst.
de slutar antagligen på samma ställe.
det var ingen dröm.
och det skrämmer mig.
otrolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar