innan tåget med dess vagn spårar ur

nu är det snart en månade sedan jag skrev. just nu känns det som ett lite lagom intervall. hjärna och kropp ska nämligen samverka och just nu är denna kombo inte så bra. hjärnan gör precis vad den vill utan närmare eftertanke på sitt lilla bihang. det lilla bihanget bara trasar sönder allt mer.

livet idag är inte som det ska vara. jag tror på riktigt att det smittar. en smitta som sprider sig i våra hjärnor. varför? utan förvarning är den redan där. inbiten och djävlig. utan insikt bara matades den med nya krafter, dag för dag.

en förebild som inte längre håller måtten. som sprider allt annat än god trygghet runt om kring sig. som inte orkar hjälpa. som kanske helst av allt inte orkar veta. men det finns ingen anledning att ge upp. även om alternativet ligger nära till hands.

om jag inte gör det för min skull. så kommer jag göra det för din skull.