jag behöver min Linnea. verkligen. när dagar går och man har vant sig vid att vara borta så tänker man inte så mkt på det. att man egentligen saknar varandra. jag saknar att dela vardagliga saker. som att bara vara helt vardagliga. så som det var förr.

nu för tiden får det duga bra med telefon. inte lika bra men väldigt funktionellt. prata av sig om allt som händer och inte händer i livet i en dryg timme. känna sig glad över att hon faktiskt finns fast bara inte tillräckligt nära för att se. det är dåligt att världen är så himlans stor att folk kan sprida ut sig så förskräckligt. fast lite bra är det kanske också. vore trångt annars.